Hur levande är en välsluten granskog?

Att förvalta ett stycke svensk skog under sitt liv är ett privilegium. Jag har nästan oändliga möjligheter att förverkliga mina drömmar om jakt, svampplockning och vandring i egen skog. Jag kan skapa min egen försörjning genom småskalig träförädling, turism och specialprodukter från skogen. Jag är fri att skapa min egen drömskog, så långt nu livet räcker.

Skogarna vi skapar har naturligtvis också ett nationellt mål eftersom de ingår i vårt lands BNP, i likhet med allt annat som försiggår ekonomiskt. Det är i första hand meningen att skogarna skall bli timmer och massaved i kustbandets industrier. För vårt eget bästa jobbar vi på för att förhindra alla andra organismer och nyttor att använda skogen. Så fort ”något annat” kommer in så får vi kalla fötter eftersom kalamiteter (skogsskador) alltid får stora konsekvenser, särskilt i enskiktade bestånd dominerade av en trädart. Vi är så fast i bilden av nuvärdesberäkningar – vilka kräver välslutna, välbestockade bestånd och är helt kalamitetsfria – att vi inte kan se alla de nyttor och alla möjligheter som blir verkliga när naturen har en större skötselroll, eller att vi åtminstone kan acceptera och dra nytta av det som sker.

Jag menar inte att Gudrun och Dagmar är välkomna till min skog så ofta de vill, inte heller att granbarkborren är speciellt trevlig där den samlat ihop alla sina polare för att gå på ”bastfest”. Men jag tror att vi själva skapar många av problemen genom att ligga i gränslandet för vad träden biologiskt klarar av.

Hur levande är egentligen en ”välsluten” granskog? Hur intressant för turister och mina barns promenader är en monokultur utan några andra växter eller djur? Hur mångsidiga och brett användbara är de virkesprodukter som en snabbväxande granskog producerar?

Gå ut till ditt bästa granbestånd i helgen, framför allt i södra Sverige där slutenheten kan bli total, och fundera på hur många andra nyttor den markarealen gynnar under 70 år med likåldrig granskog.

Jag vill vända på resonemanget.

Jag kan bli glad när älgarna gör besök i mina tallskogar, det ger lite spänning till skogspromenaderna. Och hur skall de annars överleva, när tallskogarna blir allt färre och hålls otillgängliga genom stängsling? Jag blir stolt när tyska campare väljer min skogsbacke att övernatta i eftersom det är bästa kvittot på en socialt anpassad skog. Nästa dag vill de ha mig som fiskeguide eller kanske köpa en påse grillkol av mig. Om en dunge blir övergrov eller stormen härjat fram annorlunda former i skogen så ger det oändliga möjligheter att tillverka naturinspirerade inredningsprodukter. Rotvältor kan vara ett eldorado för den kreative, tro mig.

Verklig skogsnytta är samma sak som riktigt vacker och spännande musik; det måste finnas en del disharmonier för att det skall bli riktigt intressant.

Jag tror vi måste anamma skogsbruk med flerskiktade skogar där andra organismer inte är ett hot utan en möjlighet. Det måste vara fel att med hela sin kraft jobba emot den natur som finns runtomkring min egen skog. Att kämpa för att behålla mer stammar av samma slag och tätare slutenhet, med allt vad det innebär, slutar väldigt ofta i bedrövelser med stormar, insektskador, vildsvinsbök, kronhjortsgnag, snöbrott och omotiverade körskador från maskiner.

Om alla skogsägare på 10 procent av skogsmarken skulle bruka sin skog naturnära (utan att naturvårdsorganisationer är med och petar) så är jag övertygad om att glädjen och nyttan skulle bli så mycket större för de skogsägare som tycker skog är vackert, för de som vill lämna efter sig fler möjligheter än industrivirke. Mer naturnära skogsbruk skulle förmodligen även gynna Sveriges BNP som helhet, eftersom traditionella virkesexportinkomster kan kompletteras med arbetstillfällen i skogsbygderna.

Ett tips är att gå in på www.naturskogsbruk.se där tankegångarna frodas runt frågorna om ett sundare, flexiblare och hållbarare skogsbruk.

Jag är själv utbildad och självlärd i alla steg som finns inom praktiskt, svenskt skogsbruk. Jag har jobbat som skogsarbetare, skotarförare, skogsvårdskonsulent, virkesinköpare, naturbrukslärare, projektledare, träföretagare med mera. Men jag tänker inte vänta till memoarerna med mina erfarenheter och slutsatser.

Mitt mål är mental och kunskapsorienterad hjälp till alla dem som börjar se möjligheterna att till viss del kunna leva på sin skogsgård. Då måste vi långt bortom timmer och massaved, långt bortom traditionellt skogsbruk som enda sättet till utkomst i skogsbygd. Först då kan vi börja förvalta vårt stycke skog för mitt eget och mina barns bästa.

Erik Hjärtfors, Lövsjö, Åseda
skogsägare och turismföretagare